Jessica

Högt uppe på ett berg, ensamheten kryper inte ens på, rastlösheten försöker men misslyckas att knacka på axeln. Faktum är att snart lämnar jag det här stället igen. Tiden går alldeles för fort, jag gillar det inte. En dag ska jag åka upp ännu högre på berget, sätta mig ner och på riktigt titta när solen går ner. Jag älskar världen och jag tror faktiskt att världen älskar mig. Även om så är jag rädd att jag har tappat orden, vilket skrämmer mig. Jag vill hitta orden igen, känslan av att kunna förmedla ord. Det är nog dags att börja skriva igen, hitta tillbaka till det där andra sinnestämningen som fanns innan bergen kom in i mitt liv.

Ödet och jag är på gott humör för tillfället. Hoppas vi kan hålla oss vänner i ytterligare 27 dagar.. för det är allt som är kvar innan jag börjar vintern.

Åhh, jag är så stolt att jag spricker! Kan däremot inte skriva om det här på facean eftersom folk måste tro att jag är knäppt beroende av mitt jobb (gör bara jobbuppdateringar) men, okej jag trivs!

Hade fått TVÅ nomineringar som månadens anställda. Och om det inte hade varit för att en liten unge skulle gå och trilla i plurret så att en kille på gymmet kunde rädda honom, så vill jag mig tro att jag skulle ha vunnit. För TVÅ nomineringar, samma månad, woho. Då hade jag nu varit 3000kr rikare, känn på den känslan! Väldigt glad ändå, mest för den lille killens, som inte drunknade, skull kanske. haha

Tankarna snurrar så fruktansvärt mycket snabbare än jorden förtillfället. Fast för första gången på länge så skrämmer dem mig inte. Bring it!

Kan inte minnas när jag var så här lugn och harmonisk senast. Tror jag tillslut börjar få kläm på det här såkallade livet?

Utan en andra halva i mitt liv som gör de djupare analyserna åt mig vilar mitt förtroende nu till stor del på horoskop. Det sjuka är hur väl dem kan stämma, varje enda dag!

Avoid anything that requires a serious investment of time or freedom -- keep your options wide-open right now! If you can avoid signing up for anything long-term, that's a win.

Efter att ha fått faktiskt ett antal, okej 3, påpekningar om att jag aldrig skriver i bloggen längre tänkte jag att det trots allt var dags. Statusuppdatering livet;

Är efter 4a månader hemkommen till Sverige, har redan varit hemma i snart 2. Det vill säga lika länge som halva tiden jag var borta. Hur fan kan det ha gått så fort? Det absolut läskigaste är att minnerna redan börjar bli till just minnen. Absolut inte att jag glömt av mitt andra liv där borta bland de stundtals snöklädda bergen, men känslan börjar försvinna. Vilket skrämmer mig!

Bestämde mig sista veckorna i Österrike att jag skulle hem och stadga mig ett slag. Vilket jag nu efter 2 månader har lyckats med. Jobb, bil och nu ska bara träningen komma igång så är mitt liv för första gången någonsin, normalt?

En helg i England skrämde dock livet ur mig, jag älskar livet och därför vill jag inte bli fast i något medelmåttigt, iallafall inte förrens jag vet vad jag vill. Även om det är mycket tillfredsställande att inte behöva tänka på jobbet, så tänker jag inte ge upp förrens jag hittar det där jobbet som får mig att inte kunna låta bli att le varje jävla dag som jag måste dit. Höga krav? Japp, men har absolut inga planer på att sänka mina ambitioner. (Även om de är jävligt låga just i skrivandets stund.)

Måste sortera tankarna, men det är alldeles för få för att ens kunna sorteras, en annan sak som skrämmer mig! Rastlösheten, resfebern och den ständiga känslan av att aldrig kunna vara nöjd lär väl förfölja mig livet ut.. Bara att vänja sig eller tvärom? Ge sig fan på att jag tillslut ska hitta någon slags perfektion?

Samtidigt som jag senast igår somnade leende. Bra jobb, bra helg och en kväll med te, HC och två av världens finaste människor vid min sida. (snart kommer en tredje hem och gör det återigen trångt i mitt rum om te kvällarna) Jag älskar livet, skulle inte byta ut det för allt i världen.. men vem vore man utan drömmar?

När jag pratade med Kimbim i telefon förrut tidigare idag så var det exakt 24h kvar.. när det är 12h kvar, dvs om ca 35 min så hoppas jag innerligt att jag ligger och sover i min säng. Även om det blir sista gången på 5 månader så känner jag mig lugn.

Särskilt eftersom fredagens akuta magsjuka verkar ha dragit sig tillbaka, dock var ett hejdå med karinbarin inte vad min kropp tyckte om. Så lugn, haha bra skämt där va..

Ville egentligen bara säga att jag möjligtvis har haft en av mitt livs bästa helger. Känns lite som om jag säger det efter varrenda helg nuförtiden dock. Igår kväll grät jag offentligt, i bio mörkret dock. Första delen av sista Harry Potter filmen. Måste säga att det är extret jobbigt att sekunderna innan något dramatiskt händer, så vet man redan om att det kommer att hända. Dvs börjar gråta innan Dobby syns i bild osv.

Sista striden iallafall, helgens genomgående tema.. eftersom det även troligtvis var sista natten som spenderades runt drällandes i Göteborgs innerstad. Jag funderar på att jag aldrig någonsin tidigare har varit med om en utekväll som har passerat förbi så otroligt fort. schooof schoof. Kul kväll med måånga bekanta ansikten iallafall!

Bjuder på en bild på min vän Ron Weasly, eftersom att jag har så fruktansvärt svårt att bestämma mig för om jag tycker att han är snygg eller inte. Ibland dör jag lite inombords och i nästa sekund gillar jag inte alls vad jag ser. Något väldigt intressant att klura på faktiskt. Hur är det möjligt?

Fredag, det innebär

lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag

Jag har alltid undrat över hur man räknar dagar. Exempelvis nu, är det 9 eller 10 dagar kvar tills jag åker? Om det skulle finnas något universallt statement i stil med; "Nej, man räknar inte med den pågående dagen" så skulle det vara 9 dagar kvar. Om man gör som jag, inser att man flyger halv 1 nästa söndag så blir det också exakt 9 dagar kvar innan jag lämnar svensk mark. Nu kommer jag inte ens på hur man får det till tio dagar, so guess I have sorted that one out..



Mitt senaste inköp var en dagbok. Om detta innebär att ni kommer slippa meningslösa blogginlägg vet jag inte än. Det får tiden utvisa helt enkelt.

även om Sheldon Cooper bara är en tv serie karaktär så tänker jag gifta mig med honom.

Sheldon: I have taken the liberty of scripting your appearance on the witness stand because let’s face it, you’re somewhat of a loose cannon. Now, don’t worry it’s written in your vernacular, shall we rehearse?
Penny: Do I have a choice?
Sheldon: Well, of course you have a choice. Although we live in a deterministic universe each individual has free will, now sit down!

Jag investerade i en ny jacka i fredags.
Idag när jag kikade ut genom fönstret världen var täckt med snö (handlar alla mina inlägg om snö nuförtiden?)
och den här gången menar jag verkligen TÄCKT med snö, nästan lite sjukt hur mycket det kan komma på några timmar.

Första tanken var; oh no jag som hatar snö!
Sedan började jag flia lite smått roat och insåg att jag älskar snö. Möjligtvis inte i Sverige dock.
Min investering hade iallafall god tajming. Så nu är det jag som de kommande 6 månaderna tänker glida runt i min lite för fina (och dyra), helt fantastiskt awsome lila snowboardjacka.. miiiiiihiiiii

3 dagar kan kännas som 3 veckor, och nästa 3 dagar känns som 3 timmar. Tiden och jag är inte vänner för tillfället. Lever som en periodare där en helg kan bestå av euforiska upplevelser och underbara människor, medan vardagen slår mig under fotsulorna.

När jag jobbar går det bra. Trodde inte i början av sommaren att jag skulle trivas med cafélivet så bra som jag gör. Att varje gång man kommer tillbaka dit känna utvecklingen, att jag blir bättre på det jag gör och att kunderna ler tillbaka, det ger mig så otroligt mycket. Om det ger mig lika mycket som skolan en gång i tiden gjorde vet jag däremot inte. Helt klart finns det något fint där som jag inte för allt i världen skulle fnysa åt, som jag en gång i tiden trodde.

Minnena för mig tillbaka till skoltiden, när vi fick insikten om att lycka är individuellt. Att lyckas i livet är ett begrepp, som faktiskt inte bara har en innebörd. Även om "aha och ååh ja men självklart" upplevelsen kom redan på den tiden, tror jag inte att jag tidigare haft respekt för innebörden av det. Något som jag intalar mig att jag har iallafall lite mer av idag.

Det finns alldeles för mycket tid för att tänka, tid som jag dock inte använder för att tänka. Att däremot tänka på all den tid jag har låtit rinna mig genom fingrarna den senaste tiden gör ont. Ont på ett sätt som inget annat någonsin gjort. Att från ena dagen fylla huvudet med tankar om världsfred och förhoppningar på mänskligheten, till en vardag där allt kretsar omkring mig själv, (okej det gjorde den även innan, men nu ännu mer än innan) är konstigt.

Har inte bara låtit tid rinna förbi utan att ta tillvara på den, utan även så har jag låtit den uppfyllas av totalt jävla meningslösa saker. Saker som jag i efterhand inte kan förstå hur jag lät mig dras med i. Dras med i på ett sätt så att det nästan uppfyllde hela mitt jag.

Ett hårt slag i maget har iallafall tagit mig en bit på vägen igen, en bit på vägen mot den jag en gång var. För ska jag vara ärlig så känner jag inte alltid igen mig själv längre. Trode länge att det var en utveckling, då jag trivs i nuet.
Ska jag återigen vara ärlig vet jag inte om jag är nöjd med den person jag har blivit.. eller iallafall varit den senaste tiden. Något säger mig däremot att det abrubta slut som denna paradigm, hah, enligt mig fått, även har väckt mig själv till liv igen.


Att skriva om detta på en blogg är så typiskt mig och samtidigt så otypiskt mig. Fördelen är väl att mitt läsarantal inte existerar, men tror trots allt att jag har en tanke bakom all den bullshit som mina fingrar plockar fram ur mitt undermedvetna. Skrivandet tar ibland fram tankar och känslor som jag inte ens visste att jag hade. Ska jag vara ärlig vet jag inte ens om dem existerar eller om det bara är jag som vill att något ska vara annorlunda.

Det här kommer bli ett långt inlägg..

Jag reser snart, iväg. Vet faktiskt inte om jag ska bli förolämpad eller skratta åt de människorna som nu nästinll är i chocktillstånd över att jag faktiskt ska iväg. Kan inte låta bli att undra varför en del av dessa människor inte trodde på mig när jag ju redan från början har sagt att jag skulle iväg, bort, någonstans?!

Jessica är och har alltid varit en extremt egoistisk varelse, även om mitt hjärtas livsåskådning befinner sig på annat håll. Ska inte bege mig in i en diskussion i huruvida det är jag som individ som är som jag är eller om jag faktiskt kan finna någon jävel i det här störda samhället att skylla på. Balansen existerar ändå här, då jag tror och hoppas att jag tillvissdel faktiskt lyckats dölja delar av denna egocentrism för några i min omvärld.

Fruktar redan nu att denna varelse kommer att bli desto mer påtaglig i min frånvaro. För jag vet redan nu att jag kommer att suga på att höra av mig till dem jag håller mest kärt när jag väl har rest iväg. Varför kan man undra? Jag vet inte, men jag hoppas innerligt att jag kan låta bli att uppfylla mina misstankar om framtiden.

Har även därför försökt komma på en lösning. Att ringa, skypea och facebooka.. whatever kanske tillochmed återuppta bloggandet. Har jag en dator tillgängligt kommer jag att lyckas, men annars? Jag är ju trots allt inget annat än en missanpassad 2000-tals produktion som inte kan kommunicera på annat sätt.

Yours truly
Jessica.

p.s till er som jag typ dör lite innombords varje gång jag tänker på att jag ska resa ifrån er säger jag;
Green Day – Poprocks & Coke

..även om det inte alltid verkar så

Ryktet hade redan i förväg varnat oss om att snön inom kort skulle börja falla. Ändå blev jag full i skratt när jag drog upp mina rullgardiner och ser hur ett vinterlandskap håller på att formas utanför mitt fönster, i oktober!!

Efter en stabil grötfrukost fortsatte jag dagen med ett Sjunde himlen avsnitt, som dagen till ära var julavsnittet. Jag kan inte sluta skratta åt det, även om det samtidigt känns extremt konstigt. Den här julen är nämligen den första som jag inte kommer att fira hemma.

Eftersom jag är jag så gör jag ju inte saken bättre genom att dra på Britney Spears - My only wish (this year) och ska strax testa mina nyinköpta underställ. hihi, skänker en extra kallsnö tanke till Nathalie som nu befinner sig i turkiet..

sätter mig på golvet, musiken brölar ur högtalarna och jag bara stirrar..



på min garderob, haha. känner hur underbart jobbigt mitt liv blev när det mest komplicerade och allvarligaste just nu är;

1. jag har inga kläder som jag inte har använt 2 miljoner gånger
2. jag kommer möjligtvis att vara trött på jobbet imorgon eftersom jag skall till stan ikväll
3. att det inte ens finns någon nummer 3


Cause we find ourselves in the same old mess
Flogging Molly – Drunken Lullabies